Män, mustascher och misshandel

”Nämen du vet, han frågade om jag verkligen skulle ha den där klänningen. Och sa att jag inte får gå ut, klädd sådär. Det var INTE populärt, om man säger…” Och vi andra runt bordet skrattar. Ja, SOM vi skrattar. Igenkännande. Gud, vad lustigt det är!

Jag sitter och dricker kaffe med några kollegor. Det är november och några kring bordet har odlat mustascher för att uppmärksamma prostatacancer. Vi börjar diskutera om fler som gjort samma sak. ”Näe, du vet – han rakade av mustaschen. Han fick inte ha kvar den för sin tjej….”. ”Jag provade att ha skägg, men det var inte populärt hemma…”. De där meningarna griper tag i magen på mig. Jag har hört det förr. Inte bara här, utan på andra arbetsplatser. På andra ställen. I alldeles för många sammanhang. Hur skratten haglar när någon berättar att han inte får ha vissa byxor eller skor för frun. Hur vissa män till och med har en uppgörelse hemma, där hon handlar och ”godkänner” alla hans kläder. Ibland skryter de lite med det, kan inte riktigt gömma sin stolthet över att ha någon med koll hemma. Hur de också nästan tycks gilla att bli behandlade som barn.

Varje gång jag hör det där, om än till synes oskyldigt i förbifarten, reagerar jag ganska starkt. För jag tänker på det jävligt osmakliga i att sätta sig över en annan människa.

Jag tänker också på alla de utsatta kvinnor som sitter i förhållanden och situationer där just det där är vardag. En vardag av rädsla. Eller iallafall en vardag där obalanserade maktrelationer blivit norm. Där gränserna så successivt förflyttats att de kanske inte ens själva reflekterar över det sjuka i att någon annan sätter upp regler och villkor för deras egna liv.

Jag tänker på det omöjliga i att vi skulle sitta runt fikabordet och skratta åt en kvinnlig kollega som berättar att hennes man inte låter henne gå klädd som hon vill. Hur det skulle kännas om hon också säger att hennes man bestämt att hon inte får ha vissa frisyrer eller förbjudit henne att bära läppstift.
Jag tror inte det skulle komma upp lika ohämmat och utan att skapa oro i rummet. Tror inte vi skulle uppfatta det hela lika lustigt.

Det är lätt att säga att de här männen får skylla sig själva. Att de går med på det. Och visst – alla kanske inte gör det med rädsla i botten, under hot, men jag tycker ändå det nästan gränsar till psykisk misshandel. För det är så vi skulle benämna det om könsrelationerna vore motsatta. Det är iallafall jävligt obehagligt att sätta sig själv – och sin smak – över en annan människa. Och villkora kärleken till dennes val av kläder eller ansiktsbehåring.

Så – nu kan vi väl sluta att skratta åt det där? För allas skull.
Tack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s