Du tittar på mig. Ler varmt med den ansiktshalva som ännu lyder dig. Du stryker min kind. Torkar bort en tår. -Du kommer få ett bra liv, Lina, säger du. Och så kramas vi. Länge. Tills du måste hosta. Hela kroppen bubblar av vätska, du skakar. Jag har fogat mig. Varit lugn. Men ikväll gråter jag. Ikväll är jag liten igen. Ditt barn. Du är min mamma, som kanske aldrig förr. Och jag vill bara spöa skiten ur den där jävla cancern. Ur livet som jävlas så förbannat med dig. De smular sönder dina mediciner och jag matar dig. Sakta. En sked med jordgubbskräm – och lite pulver av medicin. Du har så svårt att svälja. Jag coachar. Berömmer dig. För i den här förbannade mardrömmen är du verklighetens Zlatan. Du kämpar på din planhalva. Och tillslut lyckas du svälja. Vi försöker med lite till. Men du vill skölja munnen och allt kommer ut igen. Vi provar med hela tabletter. Men du spyr. Spyr upp allt. Du reagerar knappt längre, rör inte en min. Torkar bara munnen. Du är så van att spy. Det är mer vanligt än något annat du gör nu. Du lägger dig på sidan och somnar. Jag sitter där intill och tittar på dig. På ditt vackra ansikte. Och jag tänker på alla utflykter vi gjort. Jag tänker på dig i slalombacken. Och på allt pinnbröd. Och alla matsäckar du packat åt oss genom åren. Och jag älskar dig för det. Och för allt annat. Allt annat är så förlåtet. Så bortglömt. Det är bara du – vi – här nu. Jag är en del av dig. Och du en del av mig. Mamma. Dotter.

Och ikväll vill jag slå sönder hela stan.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s