Samson, mamma och jag

Jag skriver igen. För att jag längtar efter det. Skrivandet är mina kilometer i löpspåret, en ärrbildning över mina själsliga sår (och ibland skam – för att det som kommer ut är så inihelvete pretentiöst. Som den där sista liknelsen till exempel. Fuck it.) Säkert kommer etthundra texter hädanefter handla om min mamma. Och du kommer säkert tycka att det blir jävligt tradigt, tråkigt och sentimentalt. Du kanske kommer tycka ”Släpp det där nu”. Och tyckte jag inte om dig, vilket jag förmodligen gör, så kanske jag skulle säga Fuck you. För att det också liksom skulle ligga gött här och nu, i den textmässiga rytmen.

Det enda jag säger är att det är. Att det här är min boning. Och jag skriver som jag vill.

För att minnas. Och bli hel igen.

”Delila vaggade Samson till sömns i sitt knä, sedan kallade hon in en man som skar av hans sju flätor. Så började Samsons förnedring. Han hade förlorat sin styrka.”

Dom 16.9

Jag drar fram förlängningssladden. Sätter i kontakten och sätter igång maskinen. Brrrr. Den vibrerar i min hand. Och jag för den sakta mot ditt huvud. Jag möter din blick i spegeln. Är du beredd? Du säger ja.
Och så rakar jag av dig håret, mamma.Under ett helt oromantiskt starkt lysrörsljus inne på en sjukhustoalett på avdelning sju. Testarna faller mot marken och jag kämpar hårt för att inte gråta. Jag vill verka stark för dig. Och du för mig. Så där är vi nu. Spelar teater inför varann. Och inför sjukdomen. Försöker låtsas. Att det här är en, på något sätt, normal situation. Trots att det är det sista den är. Ingenting med det här är normalt.

Två veckor tidigare går vi ner i en källare i en frisersalong i stan. I trappan möter vi en kvinna tillsammans med sin familj. Välklädd. Stolt. På väg upp. Och det känns som vi med henne delar en hemlighet, där nere i den där källaren. På ovanvåningen sitter folk och läser skvallertidningar, dricker blaskigt kaffe och drar i kritiskt i sina tonade luggar. En värld helt fullkomligt vanlig, men som just nu känns helt jävla främmande. Vi i källaren vet något annat, vi delar en annan verklighet. Nere i ett undangömt rum möter oss en annan kvinna. Hon heter typ Ann-Sofie eller något. Har tajta jeans och böljande hårtofs. Snygga stövlar utan klack. Jag frågar var hon köpt dem. Ann-Sofie pratar om det hela med vana. Låter oss ta tid. Och så provar vi. Du är ledsen. Och rädd. Jag ser det på hela dig. På din blick. På sättet du rör dina händer. Men vi gör det hela till en mannekänguppvisning. En lek. För att vi ska återta kontrollen över den här situationen. Som äger oss. Vi är ju egentligen maktlösa. För alltings jävlighet. Och inför vår rädsla. Men jag känner att det är stort att jag får vara med dig – just här och just nu. Vi provar bruna, koppriga, slingade. Ann-Sofie borstar testarna åt olika håll, visar kataloger, erbjuder sig att ta hem fler. Vi vrider, jag fotar och så kollar vi på bilderna. -Du får bestämma. Du och Tomas, säger du. Jag väljer en nougatfärgad med ljusa slingor, som kommer att göra sig fint även när mamma är osminkad och kommer se sjuk ut. För det kommer hon att göra. Hon ska gå igenom både cellgifter och strålning. Vi ska värka ut den där jävla tumören som sitter i hennes lunga. Den som bosatt sig så illa, parasiterar på våra liv, som inte kan tas bort. Ovissheten värker. Men det ska bli bra det här. Någon gång. Ändå. Till sist ber jag mamma prova en blond axellång peruk, bara på skoj. Hon skrattar, ganska hjärtligt ändå. Jag tar kort med mobilen, skickar den till hennes man Tomas och skriver till honom att vi valt. Och så skrattar vi åt det, både mamma och jag. Vi tar följe med Ann-Sofie uppför trappan, mamma går på toaletten och så betalar vi. Sen dövar vi jävligheten med att shoppa, hämningslöst, i två olika kulturtantsaffärer. Mamma tar med sig plagg efter plagg in i provhytten. Och jag önskar att hon ska få köpa hela världen.

– Det är som en laminofåtölj, som ett fårskinn, säger hon och stryker över mattan på sitt huvud. Håret har växt ut. Det är kort och krulligt. För så blir det tydligen ofta när det först växer ut efter efter behandlingen. Mamma ser ut som en rockstar. Lika cool som alltid. Först tycker hon inte om det. Vill se ut som vanligt. Men när hon till sist förlikar sig med det där afrolockiga, blir hon besviken när håret växer ut ordentligt, mjuknar och blir som vanligt igen.

-Lina ska schamponera håret, vill hon, säger sjuksköterskan som tittar ut genom dörren från duschrummet. Känns det okej?
Jag lånar sköterskans gummistövlar och går in till mamma. Självklart är det okej. Det är hedrande. Jag får flashbacks till när mormor bett mig duscha henne tretton år tidigare. När hon inte längre bemästrade sin döende kropp. Då var jag rädd för situationen. Ung. Obekväm. Stressad av den nakna kroppen framför mig. Nu är det annorlunda. Jag har fött barn. Och jag är vuxen. Jag både räds och blir rörd av likheten i situationerna. Och jag gnider in schampot, håller hennes huvud mellan mina fingrar och masserar hårbotten sådär som Helena brukar göra när hon klipper mig. Vill att det ska kännas skönt och professionellt. En liten stund av njutning och flykt. Det är som om jag får ta hand om ett barn. Mamma har blivit mitt barn. Därinne i duschrummet, i rum nummer sex på onkologavdelning på Centralsjukhuset. Det här ska bli den bästa schamponeringen i staden.

Några dagar senare dör hon, min mamma. Jag stryker henne över huvudet och det enda jag är tacksam över där och då är att hon får behålla något av sin värdighet gentemot sjukdomen. Hon får dö med sitt eget utväxta hår. Det är så lent. Så förbannat lent. Och jag tänker på Samson, på den jävla cancern och på allt vi borde ha gjort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s