Prestationsångest, de raka linjerna och Pippi Långstrump-piraten i min inre vass

Jag vill så gärna skriva. Borde skriva. Borde. Men någonstans försvann den där glädjen i att skriva – villkorslösheten. Orden inom mig tog slut. Jag hittar inte ett enda ämne, värt nog att skriva om. Eller rättare sagt – jag hittar ämnen, men tänker att allt redan sagts. Att så många sagt det innan mig. Bättre. Mer kontrollerat. Vässat pennan bättre. Jag har tappat tron på det jag kan. Dessutom borde det inte handla om vad jag kan. Det borde handla om vad jag vill.

På något sätt var jag ständigt i rörelse förut. Ständigt på gång. Ständigt bland människor. Senaste året mår jag bättre i mig själv, har lättare att säga nej, men jag har också stängt av mitt känslocentra. Och förbindelsen med tankarna. Det som fick orden att flöda ur mig. Som ett läckande avloppsrör. Nu är allt tätt, stillastående och tyst. Hör bara ekot av tomhet i rören. Och ändå mår jag bättre nu.

Min penna har trubbats av. Jag blir aldrig utmanad längre. Inrättar mig i ledet. Skriver med skrivstil mellan linjerna på det linjerade bladet som fröken tilldelat mig. Jag vet precis hur högt lilla a ska vara för att jag ska få beröm och bli godkänd och applåderad av vuxenvärlden, och av makten. De barn som gör för höga a:n får göra om. Och göra om. Och göra rätt. Bockar ska bli till R, som i rätt. Först då får de gå vidare. Jag lär mig tidigt att vara duktig. Räcka upp handen. Svara som frågeställaren tänkt sig svaren. Jag har alltid tagit ansvar för mottagarens känslor och pejlat som en sniffande blodhund, sökt med kolobrifart med mina tentakler. Jag behöver inte vara först, men jag ska göra allra minst fel. Denna jävla duktighet. Och ändå, den där Pippi Långstrump-piraten, som lurar i min inre vass. Alltid på sin vakt. Don’t you DARE try to tämja mig, mothafakkas! För iallafall sen jag kom upp i tonåren, så har jag den där inre kampen. Jag följer linjerna, för att visa att jag kan och uppfattat reglerna, men måste testa vad som händer om jag skriver A med krumelurer, uppfinner egna bokstäver eller ritar blommor i marginalerna. Och ofta måste jag ifrågasätta de där linjerna – varför de måste vara där, varför vi inte kan få göra någon annan övning eller bygga bokstäver med trolldeg istället.

Eller som en närstående konstaterade nyligen: Du har problem med auktoriteter.

Da stimmt. Ja. Ja. Bitte.

Fitte.

Sue me.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s