Håll om mig älskling, håll om mig hårt

Hon som ligger i sängen bredvid….de har varit och hälsat på henne hela dagen. De kommer och går, går iväg och köper mat och kommer tillbaka, sådär som ni gjorde hos farmor…

Tomas stryker mamma medlidsamt och tröstande på armen. Jag vet vad hon tänker på. Fem år sen. På den här avdelningen. I de här rummen. Vi vakade hos farmor. Dag som natt, I tre veckors tid. Vi fuktade läppar. Sjöng. Strök hår. Tröstade varandra. Men det var tre veckor. Det här har pågått i ett och ett halvt år.
-Jag känner mig så ensam då, fortsätter mamma. Jag ligger där och undrar om ni kommer att komma. Jag känner mig så ensam…

Och jag förstår henne. Jag lider med henne. Jag har varit här en del. Och den här veckan har ett par av mina bröder hälsat på hos mamma. Men det gör ändå ont i henne. Här ligger hon, som har fött åtta barn. Givit åtta barn livet. Ändå så ensam.
Och jag skulle kunna säga till henne att you get what you give. Skulle kunna påminna henne om en skilsmässa, där hon blev egoistisk och försvann. Skulle kunna påminna henne om åratal när hon suttit försjunken i böcker. Forcerade monologer om hennes jobb, arbete och akademiska termer. Alla gånger hon inte ens frågat hur vi mått. Alla gånger hon inte sett. Inte varit närvarande. Prioriterat sitt eget och sina behov. Skulle kunna trycka upp i ansiktet alla gånger hon lagt över ansvar på mig. Alla gånger jag förväntats vara barnvakt. Alla gånger hon aldrig pratat om min värld. Vetat om mitt liv. Om mina vänner. Vad ens jag gjort i livet. Gånger hon skrattat åt mig. Gånger som andra – Olles familj – vetat mer om vad som pågår, än hon haft en aning om. Men jag kan inte vara arg. Inte här och nu. Jag masserar hennes hårbotten och tänker att jag har ett barn mellan mina händer. Rollerna är för länge sedan utbytta. Kanske har det varit så hela livet, på ett sätt.

Och ensamheten. Den tror jag hon burit hela livet. Kanske var det den som gjorde att hon födde alla de där åtta barnen. Genomförde storverk. Rusade på. Jag vet inte. Och vem fan skulle inte känna sig ensam? Ensam måste du möta döden. Hur mycket vi än omfamnar henne, måste hon gå genom dörren själv. Vi kan inte följa med.

Hon darrar. Pupillerna är stora och ser ut att vara rektangulära. Håret är tovigt och saknar stora tussar, dr det kala skinnet generat tittar fram. Huden är tunn och armarna bär stora blåmärken. Hon blundar långa stunder. Den här jävla sjukdomen. Alla tabletter. Vad gör det med dig? Vem har du förvandlats till?

Till slut lyckas jag och Tomas få med henne ut i rullstolen till dagrummet. Vi dukar upp räkorna vi haft med oss. Baguetter och aioli. Och de där meterna ut i avdeningens dagrum känns som en oöverträfflig vinst. Vi har brutit barriärer. Vill sätta en flagga i marken och ta selfies triumferande och inlindade i varandras armar. Det här ska bli speciellt, säger jag och plockar fram glas på fot. Vi hittar värmeljus. Den fantastiska personalen engagerar sig. En tjej som egentligen slutat tjugo minuter tidigare stannar fem minuter extra för att leta upp tändstickor åt oss. En annan plockar fram kyld champagne åt mamma. För sånt har de på den här avdelningen. Såklart. Här vilar människor i väntan på döden. Människor inlindade i sorg och fruktan. Cancer. Klart som fan de ska dricka champagne och vin om andan faller på.

Jag hör någon jämra sig. Och är så tacksam över personalen. Tänker på hur många som dött i de här rummen. Hur ständigt närvarande döden är. Och plötsligt minns jag – att i ett av rummen här – dog också farmor, mina finaste, finaste farmor, för fem år sen. Men jag känner henne inte kvar här. Jag har bearbetat minnena. Och hennes minnen sitter insvepta på andra platser. Som i deras tomma hus. Där minnena ekar smärtsamt mellan väggarna.

Mamma är glad. Det här är så trevligt, säger hon flera gånger och ler nästan. Ingen kan tro att hon bara en dryg vecka tidigare skickat sms med dödslängtan till mig. Väckt mig i vargtimman med sina nattvakna tankar. Fått mig att kasta mig upp ur sängen, slänga på mig kläderna och med rädda ögon avsöka älvkanten längs vägen hem till hennes hus. Ikväll spelar inget någon roll. Vi sitter här. Och det är faktiskt ganska trevligt. Jag vill ha musik. Måste få fram perfektionen. -Vad gillar du? frågar jag mamma. -Jag vet inte, svarar hon. Wagner kanske. – Det är väldigt bombastiskt, säger Tomas och ser ut att tänka på de andra patienterna. Men dörrarna är stängda. Det är närmare midnatt. Och här sitter vi, äter räkor och pratar. Mamma pratar inte om smärta. Inte om medicinerna. Inte om oro och minutrar hit och dit. Hon plockar vant av räkorna skalet. Febrilt letar jag i minnet. -Gillar du Peter Lemarc? frågar jag när jag minns sånger från min barndom och en skiva i cd-samlingen. -Jaa, svarar mamma. Jag hittar en spellista på Youtube, och känslan kröner hela situationen. Känslan är nästan normalitet. En utflykt i verkligheten utanför sjukhussängens bubbla. Jag njuter. Vandrar för en sekund framåt med förhoppning i tanken. Till och med Tomas släpper tanken på att sänka musiken. Sen börjar det bubbla i mammas kropp. Hon rycker ihop kraftigt. Tomas hinner precis sträcka fram en djup papptallrik. Och sen spyr hon. Kraftigt. Och mycket. Vi hämtar en kräkpåse och det djuriska stötarna från hennes mage vill aldrig ta slut. Vi sitter där i värmeljusens sken. Jag stryker mamma över håret medan hon kräks i den där jävla sjukhuspåsen. Och i bakgrunden hör jag Peter Lemarc sjunga: ”Det finns inga mirakel…”

Annonser

7 thoughts on “Håll om mig älskling, håll om mig hårt

    • Tack fina Jessica! Det betyder mycket. Jag vågar inte dyka bland hajar. Eller resa jorden runt. Eller bryta upp. Men känslor kan jag knarka. 🙂 HOppas du har det bra på äventyret! Kram

      • Jag är visst inte så aktiv som bloggare, såg först nu att jag har svar!Älskade vän, önskar inte du förstod så väl vad jag upplevt heller!!Kärlek å alla tankar i världen, alltid!

  1. Älskade människa. Det kändes som en stöt i hjärtat, fick svårt att andas. Så naket, ärligt, vemodigt och ändå värdigt du lyckas beskriva en helt galen situation som man orkar bara för att man inte har några alternativ.

    • Tack älskade du! Det är precis som du säger – det finns inget annat att göra. Och det är som när man föder barn. Man kan vara rädd. Ha jävligt ont. Men på nåt konstigt sätt kan man i de mest krävande stunder bli lugn och jättestark. Och lyfta nästan hela världen. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s