Så nära, så långt ifrån (Korståg för korsdrag)

Jag har så jävla svårt att sitta på ett tåg eller i ett väntrum. Utan att hjärnan vandrar. Skenar. Löser gåtor. Och efter det här inlägget kommer ingen vilja sitta bredvid mig på en buss, jag få ta det…

Så står jag där och väntar. På min tur. Vid rullbandet på Ikea. Hur jävla många livshistorier? Så jävla många sorger. Så oändligt många tårar. Och hinkvis med sperma.

Ja, så tänker jag när jag är på ställen med mycket folk.

Och bland lite folk.

Varenda gång jag stiger på ett kollektivt färdmedel granskar jag mina medresenärer ur ett perspektiv av att dessa kan vara de människor som jag delar mina sista timmar i livet med.
Jag ser det som en film. Fantiserar om hur karaktärerna presenteras. Vilka som kommer att bonda, mötas och hjälpa varandra. Vilka som kommer att få samarbetssvårigheter. Och så tänker jag på min egna inre sorg. Den som aldrig kommer få chansen att förlösas. Och på de där alla andras jävla många sorger. Obönhörligt fastkilad mellan deras ryggkotor.

Jag undrar om de ligger med varann. Hur de ligger. Med vem. Och vem som får lära känna deras innersta. Om de bara öppnar sig för en enda människa. Och hur vackra de då skulle kunna vara. Eller – för all del – motbjudande , om jag är på ett sånt humör. Ett sånt humör som jag inte vill vara.

Vi spenderar mer vaken tid på jobbet än med vår närmsta familj. Ändå är så många stängda med den person de är på andra sidan valet. I frivilligheten. Skiljer på sitt jobb-jag och sitt privata. Man får gärna vara personlig, men inte privat. Jag har nog aldrig förstått skillnaden. Och jag vill. Liksom inte. Jag vill vara både personlig och privat. För jag är inte så fond of stängda dörrar. För då måste jag liksom öppna dem. Med kraft storma in och ropa VADHÄNDERHÄRINNEVA?! Marschera in med tjugotusen soldater. Eller så vill jag glänta på dörren och försiktigt och undrande ropa ”Hah-hallå? Är…är det någon…hemma?”

För det är ju där inuti er, och i mötet mellan folk, som det sitter. Livet. Det märkliga, mäktiga. Det magiska med att få vara människa. (Pretto-alert! Kära läsare – nu faller en syrgasmask ned framför dig. Ta på dig den och se till att du kan andas, innan du hjälper andra runt dig.)

Så nu står jag där i kön. Och väntar på min tur. Kollar in vad de andra lägger upp på bandet. Hur de artigt och trevligt byter invanda fraser med kassören. Och själv, ja…själv, gör jag likadant.

Så många oförlösta sorger. Så många livshistorier. Och så litervis, hinkvis med sperma. Tänk om vi bara släppte kontrollen. Slog upp varenda dörr, bröt loss alla sociala kodlås och lämnade öppet på vid gavel. Korsdrag. Unisont. Som när Sverige gick över till högertrafik.
Så mycket dekadens och kärlek vi skulle kunna skapa.
Här och nu va, Ikea Family?

Annonser

2 thoughts on “Så nära, så långt ifrån (Korståg för korsdrag)

  1. Alltså, jag måste fråga: varför så mycket sperma? Vart/vem kommer den ifrån?
    (Får upp väldigt konstiga bilder i huvudet nu)
    Mvh, kassören 😉

    ps. Själv börjar jag tänka på en massa snusk, sex och sånt. Och sen skäms jag lite för jag får för mig att minst en person i närheten hör vad jag tänker…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s