Från en kryssrad utan vinst till det sista andetaget

Länge kändes det bisarrt. Som om jag hittade på. För att få uppmärksamhet. Och verka märkvärdig. Så typiskt mig på nåt sätt. Det där bekräftelsebehovet. Fast det handlade ju inte om mig. Alls. Det handlade om dig. Och att du tvingades sluta leva.

Vi anordnar nån form av Härärdittliv. Barndomskompisen. Arbetskompisen. Din ex-man – alla dyker de upp. Men inget husband spelar. Och scenografin är fantasilös, fadd och andas offentlighet.

Vi tankar tid.
Normer förflyttas.

Referensen för hopp och en bra dag blir en idag, en annan imorgon. Successivt förflyttas ribban nedåt, utan att vi ser det. Vi hoppar lika högt.
Och varje leende – så oändligt mycket värt.

Läkaren ber om ett möte. Jag åker från jobbet. Och läkaren berättar att det inte är länge kvar nu. Att cancern satt satt sig på hjärnhinnan. En i övrigt frisk kropp klarar sig högst ett par månader, säger han. Men din kropp är ju allt annat än frisk. 8 graviditeter och barnafödslar, 10 år av Parkinson och cancer på det. Jag har sagt det så många gånger de senaste 18 månaderna. Sen du fick din cancerdiagnos. Sagt att min mamma ska dö. Rationellt och till synes helt krasst och känslolöst. Konstaterat. För att vänja mig vid tanken. Fast på nåt sätt. Har jag inte. Fattat någonting.

Jag ringer till syskonen. Och de kommer. Från Norge. Danmark. Och Skåre. Vi samlas. Gråter. Pratar. Sitter hos dig. Dag och natt i tio dagar.

På fredagen kallas jag och Tomas till ett möte. En av sköterskorna – och jag ser att hon misstrivs så med just den här delen av sitt jobb – ställer frågor och kryssar i rutor på ett papper. Jag undrar vad de ska ha det där pappret till. -Jag måste tyvärr fråga det här, det känns konstigt, men det är del av rutinen. Hon tar en paus. Har ni förstått…att….att…hon ska dö? Och inom mig vill jag nästan kasta mig upp ur stolen, välta bordet framför mig, slänga alla möbler i rummet runt omkring mig. Göra uppror. Skrika nej. För hur fan ska man kunna förstå det? Att någon man älskar ska dö? Eller att någon över huvud taget ska dö? Hur kan man någonsin förstå döden? Men jag är ju duktig. Både jag och Tomas vill ju vara till lags. Och vi tycker om och ömmar för sköterskan. Så vi spelar med i det här bisarra spelet, nickar och svarar ja. Och så blir det där konstiga, stora, ogreppbara ett kryss. I en ruta. I ett formulär. På ett hålat papper insatt i en gul pärm.
Du hade hatat det, mamma.

Du ska fylla sextio om bara några dagar. Men dagen efter det där samtalet bestämmer vi oss för att ge dig den fest du så länge sett fram emot. Kan inte du komma till din sextioårsdag, så får fan sextioårsdagen komma till dig. Du har, som alltid, önskat dig att äta tillsammans med alla din barn. Alla de åtta barn som du gett liv, burit och fött fram med samma kropp som nu plågar dig och långsamt tar ifrån dig allt levande och värdighet.

Och där – i ett inglasat uterum strax utanför avdelningen samlas vi. Tomas. Syskon. Respektive. Barn. Någon hämtar finporslin, Louise kommer med blommor och Amanda åker och inhandlar mammas favorittårta från det lilla bageriet i Viken. Det finns EN kvar.
Och när personalen rullar in hennes säng är det som om kungen kommer på besök. Vi står uppradade och det känns helt bisarrt att sjunga ”Ja må hon leva” för någon som är så extremt nära döden. Som står med ena benet i dödens käftar. För någon som så uppenbart snart inte lever alls. Men vi sjunger. För allt vad vi är värda. För att skrämma bort döden. Och hylla den mamma som gett oss livet. Och ordnat så många kalas för oss. Det här – att vi ska samlas – har hon längtat efter så länge. Och jag andas ut, slappnar av. Vi. Är. I. Mål.

Den enda av mina småbröder som inte kunnat vara med på sjukhuset är i Tobago och filmar. Vi skypear  och informerar hela tiden mamma om hur länge det är kvar tills han kommer med flyget. Nu är det en vecka, två dagar, en dag, tre timmar….och så åker pappa äntligen till Arlanda för att hämta honom. Snabbt. Jag är så rädd att han inte ska komma fram i tid. Men han hinner! Och jag vet, trots att du inte längre orkar kommunicera, att du väntar. Väntar på att vi ska samlas. Och på kvällen, när han kommit till sjukhuset. Vaknar du plötsligt till. För första gången på dagar. Vi kastar oss fram, som utsvultna hundar. Du ser dig runt – som om du vaknat ur en febrig dröm och undrar vad som hänt – och du ler mot oss. Kärleksfullt. Ordlöst. Du ser inte rädd ut.

Det är sista gången jag möter din blick.

Ett par dagar senare är något i rummet annorlunda. Du signalerar med din andning att du snart måste gå. Och där inne, i ”ditt” sjukhusrum, sitter vi runt dig. Dina barn. Båda de män som du delat livet med – fäderna till dina barn. Vi smeker din panna, håller dina händer och sjunger tillsammans för dig.

Och klockan 14.42, fredagen den 27 mars, tar din kropp – vår älskade, fantastiska, starka mamma – sitt sista andetag.

Nu har snart fem månader passerat. Livet går vidare. Det måste vara så.
Någonstans – i en gul pärm – sitter ett kryss i en ruta. Men betyder ingenting, vackra mamma. Jag kommer aldrig att förstå. Och jag vet – att du någonstans ler mot oss – och säger, som du brukar: ”Saker är inte alltid som det verkar”.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s