Mental DIY och en Disneyvärld i behov av mirakel (Kay Pollack will charge me)

Jag sitter där i ett sjukhusrum. I en sjukhuskorridor. Igen. Spetsad av panik och med rädslan inskjuten som ett långt borr i kroppen. Den far runt, runt. Slamsar sönder hela mig. Jag viker mig. Och kan nästan inte andas. Jag har ingen kontroll över vare sig mig eller situationen. Knappt tre månader tidigare har jag sagt hej då till min döende mamma. Och nu. Inte ens hundra dagar senare. Bara några hundra meter från samma avdelning, ser jag min pappa åka iväg på en bår, liggandes på sidan, svettig och medtagen.

”Hej Lina, jag har fått en stroke, det är vuxenpoäng det” säger han när jag får komma in på akutavdelning och träffa honom efter att han kommit in med ambulansen. Såklart han skämtar. In i det sista. För så är ju min pappa.

Han tar min hand, pussar den och berättar att han är så jävla stolt över alla oss barn. Och att han älskar oss. Personalen drar bort pappa. Jag minns inte deras ansikten. Eller hur många de är. Jag förnimmer bara det hårda lysrörsljuset, bilden av pappa och så den där jävla rädslan.

Jag tänker på allt klumpigt min pappa sagt under sin livstid. Så många plumpa skämt han säkert kastat ur sig. I sin jakt på skratt. För det är det han livnärt sig på. Det har varit hans yrke. Och hans överlevnad. Han har spelat, sjungit och dragit skämt. Allra mest har jag varit stolt. Såklart. Men ibland har jag också tyckt att det varit ansträngande att sitta i publiken. När han tagit genvägar. Anpassat sig helt efter publiken. Skämtat om ”käringen” och anspelat på gayskämt, haft shower där folk legat dubbelvikta för att en man klätt ut sig till kvinna. Ändå vet ju jag. Att min pappa är världens snällaste. Världens varmaste. Att han älskar människor. Att han inte alls tycker att kvinnor ska benämnas som käringar. Att han verkligen står för allas lika värde. Och skulle någon av oss barn kommit ut som homosexuell så hade han gett oss en stor, jävla, varm kram och sagt ”Jag är så jävla stolt över dig!” Precis som han gjort när vi klippt oss och skaffat oss ett jobb – likväl som när vi pekat finger åt makten och gått med trasiga skor. Det som hade oroat honom mest, vore, om vi hade gått med trasiga hjärtan. Jag tror att det som gjort honom allra stoltast är att han tycker att alla vi barn blivit schyssta – att vi är snälla mot människor. För det är det som spelar roll. (Och jag säger inte att det ÄR så – därom tvista säkert halva vår bekantskapskrets – bara att det är min pappas förståelse av verkligheten.)

Jag tänker inte gå in i någon debatt, välja någon sida eller låtsas att jag har någon ny smart bild av det som hänt kring rasism och kvinnohat i sommar. Jag tänker inte ge några kängor, inte försöka förstå vem som trampar på vem eller vem som har reeell makt och vad det betyder. Men likväl som vi pratar om normaliserad rasism måste vi prata om normaliserat hat. Om den svartvita värld vi skapar, där allt tycks vara en tennismatch, där vi gör förståelsen av vår tillvaro till en värld som står på högkant. Där allt har två sidor, inte fler. Där alla, som i en Disneyfilm, är statiskt goda eller onda. Och där vi alla måste välja sida – trycka på like för att gilla, och skapa läger där vi manifesterar vilka vi vill vara. Vilket fotbollslag vi vill tillhöra. Och just där. På sociala medier – blir vi alla fotbollshuliganer. Vi förenklar, förkortar, använder andra till att själva få ur oss frustration eller bli del av en trygg hamn där vi alla skanderar i kör. Vi gör det såklart inte av ondo. För det mesta gör vi det för att vi tror att vi bidrar till en bättre värld om vi är tydliga och säger stopp. Oavsett vilken plattform vi står på.

Jag tänker ofta på samtyckesregeln. Så bra. Vi äger våra kroppar. Vi kan säga nej. Vi kan säga ja. Och vi har alltid möjligheten – rättigheten – att ändra oss. Att omvärdera våra beslut. Låt oss ta med den tanken i våra liv och ge varandra utrymme att förändras, förädlas och känna efter.

Att omvärdera våra beslut – och kunna ändra oss, är en jätteviktig del av livet. Vi ska vara rädda om varandra – och vi får inte såra varann med vilje, men ibland känner jag i magen – hur i helvete ska någon av oss våga bli politiker, våga stå upp, hur ska vi våga uttrycka oss – om allt vi någonsin sagt, misslyckats med osv samlas i någon slags digital CV som när som helst kan vändas emot oss. Du ÄR det fel du begått. Du ÄR din synd. Du ÄR en toblerone eller ett porrklubbsbesök – hur jävla mycket annat du än åstadkommit. Don’t you even dare to try. Den förändring vi lyfter, hyllar och uppmuntrar är när platsmatteytskikt byts ut till kakel, när fett förbyts till muskler, när en lastpall blir en soffa. För vi älskar ju uppenbarligen de där från-till-historierna. De är enkla. Raka. Tydliga. Vi matas med dem i medier, i TV-format, i statusuppdateringar. Fast – när det kommer till mänskliga, mentala utvecklingar är vi inte lika uppmuntrande. Vågar inte – eller vill inte – lita på varandra. Som sårade barn. Eller som en dömande, stenkastande pöbel.

Till och med under uppväxten lär vi våra barn att inte bråka – och att säga förlåt. Förlåt är ett gyllene tempel varpå vår harmoniska samvaro vilar. Vi måste. Lämna plats. Åt ett förlåt. Vi måste lämna plats åt ånger. Det måste finnas plats – och tomrum – att tänka, att ångra sig. Och där ett förlåt – eller bara en möjlighet till att ändra sig, att förändra sin åsikt – kan rymmas. För det är väl ändå det som är att växa? Det vi lär våra barn. Eftertanke. Och möjlighet att göra fel för att förstå och växa som människa. Jag hoppas det där får fortgå hela livet. Vi är inga jäsande bullar som stoppas in i en ugn och gräddats färdigt när vi intar en ålder av 18, 25 eller 45. Eller på en bår in till en akutoperation.
Jag vill tro att vi lär och utvecklas hela livet.

Och som min älskade farfar säger: ”Man ska vara snäll mot alla. Man vet inte vad för svårigheter de har. Till och med alkoholister (uppenbarligen hans tyngsta referens) kan vara snälla och goda innerst inne.” Jag tänker på Bamse. Och jag tänker på Vargen. Och nej fan, jag kan inte omfamna alla och ge dem julklappar – hela mitt inre vrider sig i motstånd. Men jag är fanimej skyldig att inte låta världen gå tillbaks till en svartvit värld på högkant, där vi alla ska banalisera, balansera och låtsas att inte göra fel. För det är just när vi gör ”fel”, när vi lär om, som vi kan utvecklas. Det gäller dig. Mig. Näthatare. Grumstjejer. TV4. Och skämtande pappor.

Låt livet vara som en levande oljemålning. Låt den aldrig torka. Färglagren sitter där under. Men varje dag kan du vakna, titta på din duk, måla över, måla om, förändra. Inte ens i livets slutskede kommer alla andra rättvist kunna bedöma ditt konsterk – arbetet du lagt ner. Det är typ ett av lagren – ett skrikande ansikte med ångest, eller en detalj under lagren – som folk kommer minnas. En del av ditt livsverk, kanske en av alla de dagar du levt, som kommer symbolisera dig. Endast DU kan rättvist bedöma ditt verk. Endast du känner till alla dagar, alla ändringar, vägen. Om vi inte tar oss tid att fråga, förklara och lyssna på varandra – hur just vi tänker här och nu. Ibland är det inte viktigast hur vi tänkte igår eller någon annan dag – utan just här. Just nu. Med den kunskap vi har. Vi måste vilja se mer än den sanning vi stirrat oss blinda på. Och vi behöver inte skapa motståndarlag som piskar upp. Det handlar inte om att vi ska bli åsiktslösa. Vi kan säga emot, vi kan ifrågasätta – det viktiga är sättet vi gör det på.

Kritik kan vara kärlek, sa min mamma när jag reagerade på ett onödigt tjafsande mellan henne och hennes make när hon nyss drabbats av en hjärnblödning. Det är när vi vågar ge och ta kritik som vi utvecklas.
Might be. Men ge den då med kärlek. Med syfte att den kan leda till eftertanke och förändring. Inte för att vinna. Inte för att jaga troféer. För med kärlek kan du påverka, öppna stängda dörrar, hitta Aladdins grotta i öknen.

Och lämna utrymme till människor att ångra sig. Om de vill. För det är i samtalet – i lugnet och eftertänksamhet – vi alla kan hitta förståelsen för vad som förhoppningsvis för oss framåt. Ofta har vi så fullt upp att bedöma och recensera varandra att vi inte tar oss vägen runt – vi köper de enkla färdigrätterna som någon serverat oss. För allt ska vara snabbt, lättsmält, svartvitt och klickbart. För att vi alla vill påverka och vara likeable, bland dem som vi räknar in i vårt lag. Snälla, fina – var försiktig med ilskan och dömandet och förenklingarna. Vi kan göra skillnad. Ändå.

Min pappa fick leva. Fick en ny chans.
Idag kan du ge det miraklet till andra.

Och ja – jag bekänner – under mitt liv har jag mobbat, varit otrogen, dragit skämt som säkert sårat och varit skrämmande kär i att gå över gränser för att skapa effekt. Sue me, fuckers. I love you anyway. (Pass på att suga i dig. Imorgon may I change my mind. Det är min fantastiska fucking rättighet.)

//aka Kay Pollack

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s