Farväl älskade, älskade plats

Jag far till den vackraste av platser. För att göra slut med en barndomsdröm. 

Jag är vuxen nu. Jag bär det praktiska närmast hjärtat. Och lever i verkligheten.

Och på den vackraste av platser, där gräs övergår i gulnande fält, där den rosabrinnande himlen går ner över min barndoms mest rofyllt kärleksfulla vy, försöker jag desperat fånga tiden. Plocka med mig en bit av kärleken. Behålla en skärva av drömmen.

Här har jag klättrat i äppelträdet. Känner varenda gren. Jag ser mina små, små fötter, min barndoms hud rivas mot barken när jag klättrar upp och ser ut över fälten. Det känns som jag äger hela världen. Och i väntan på att farmor ska sticka ut huvudet från köksdörren och ropa ”Hoho” – att kaffet är klart, och saften och de nybakta kakorna, i väntan på att farfar ska komma ut från garaget där han sorterat alla skruvar och spikar och satt dem i burkar i taket och muttra något spelat besvärat av att jag är där, i väntan på att vi ska sitta där i det varmaste köket och spela Vändåtta och Yatzy med tärningar så välanvända att hörnen rundats av och att känslan av nuet är en obrytbar evighet. I väntan på allt det där – och i väntan på mitt vuxenliv och ansvar och vetskap om sjukdomar, lidande och en orättvis värld – ser jag ut över det som en dag ska bli mitt. Jag drömmer om det stall jag en dag ska bygga på gården. Om de getter jag ska ha. Och om de äpplen som mina barn kommer att äta av här en dag, en dag i långt bort i fjärran när jag kommer att beskrivas som vuxen.

Farväl vackra äppelträd.

Jag sätter spaden i marken. Och där i torsdagskvällen skär jag ut en liten del av denna magiska plats, innan Hemnetgamarna kommer att invadera den, syna den i fogarna, omvandla mina minnens boning till banklån och månadskostnad och stoppa in den här platsen i deras egna vitmålade framtidsdrömmar.

Jag gräver. Metodiskt och målmedvetet. När jag är klar släpar jag vinbärsbusken genom gräset. De leriga rötterna lämnar ett avslöjande mörkt spår efter sig och för en stund känns det som om jag är med i en deckare och att jag drar en död kropp efter mig. Kanske är det den döda drömmen jag släpar med mig. Jag knäböjer vid bilen, bänglar in busken i bagaget och klipper ner grenarna så att luckan ska gå igen. Jag backar ut från gårdsplanen och kör tom i tystnad, följer vägens vita band ut i mörker.

Så kommer jag hit. Ett ställe med mina brev i lådan. Hittar en lämplig plats, i mitt nya vuxna liv, på denna praktiskhetens altare, tar fram vattenslangen och fyller med vatten. Och när jag satt busken i marken och kärleksfullt viskat ”Välkommen till Gustavsberg” slår ångesten till i bakhuvudet. Hårt.

Vad fan har jag gjort? Nu får ju inte heller busken se den där utsikten längre. Inte andas frihet och somna till rosabrinnande himlar och dansande sädesfält. Inte vara bland sina vänner och sin familj. Här står jag och leker Gud. Knådar om verkligheten för mina egna nöjens skull. Jag skäms. Och känner ånger. Jag är rutten, en tjuv som stulit något. Som inte tillhör mig.

Magin är plötsligt borta.

Det är dags att släppa den sentimentaldränkta barndomsdrömmen. Sortera bort och bereda plats åt nya drömmar.

Renhet.

Rotlös.

Come what may.

…och så tänker jag på människorna vars platser som burit deras barndomsdrömmar – och framtidsdrömmar – är bombade. Som måste lämna allt som varit trygghet, med livet på en papperslapp och framtiden i en resväska eller plastpåse. Med rädsla och sorg och trauman. De som följer en väg utan vita band.

Vi måste stoppa tillflödet, säger Jimmie. Och du. Och du. Och du.

Vi är alla människor. Och vi har så mycket gemensamt.

Annonser

4 thoughts on “Farväl älskade, älskade plats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s