Myten om trygghetsmyten/Det var du. Tack.

Trygghetsmyten.

Ett ord som jag hörde för första gången häromdagen.

Jag är trygghetsnarkoman och vet att jag lidelsefullt kan klamra fast vid känslan av trygghet. Och du kan kalla det en myt. Du kan kalla det vad fan du vill. Du kan säga att dina pengar skulle passa bättre i din plånbok. Omvandlade till kontroll – där du bestämmer vad och vem som ska vara dem värdiga. Men det här året – det här året, som jag inte ens vet hur jag kommer att benämna när jag ser tillbaks på det – det här året av kaos, av liv och död och kilometrar av sjukhuskorridorer och lysrörsljus. Det här året när liv blev död och död blev liv och det för resten av min tid kommer att finnas ett före och ett efter. Det här året kan jag faktiskt prata om verklig trygghet. Trygghet i sjukhuskorridorer och lysrörsljus. Trygghet när liv blir till död och död till liv. Det finns ingen myt kring den trygghet jag upplevt. Den har varit högst verklig. Och greppbar. Jag har sett den omvandlad i mänskliga resurser. Från livrädd till att rädda liv. Det är din förtjänst. Och jag vill säga tack. Här och nu. Från botten av mitt hjärta (om det nu finns en sån) – TACK.

Min mamma fick cancervård av specialister och låg på sjukhus under flera veckor. Med smärtstillande mediciner och folk runt sig när dödsångesten red henne. Tack.

I flera dagars tid hade vi ett eget rum där vi kunde vara med mamma, i väntan på det outhärdliga. Vi fick en säng att sova i, där vi turades om att andas intill henne och låta oss värma henne under de sista nätterna. När hon dog fanns människor med kunskap runt oss. De kunde förklara det medicinska. De dukade fram kaffe och smörgåsar och tog hand om mammas kropp. Tack.

Ambulansen kom och hämtade pappa i ilfart en kväll. Han röntgades och sövdes för att rädda hans liv. Blodet och trycket skenade i hans hjärna. En helikopter med en läkare kom och han kördes i luften till Uppsala för att spara dyrbara minutrar. Blev opererad, låg nedsövd med respirator i tio dagar, uppkopplad till monitorer och tryckmätare, med ständig tillsyn av utbildad personal. Tack.

Sedan dess har han legat på sjukhus. I över fyra månader nu. Får daglig vård och rehabilitering, för att de tror att pappa kan bli bättre. Tack.

När han kommer hem kommer han att kunna bo kvar hemma. För att vi får hjälpmedel för att han ska fixa det, rullstolsramper och hemtjänstbesök. För att vi ska kunna fortsätta jobba och leva våra liv och framförallt för att pappa ska kunna ha kvar värdighet och klara vardagen. Tack.

När allt var som skörast i Uppsala och jag höll på att förlora vettet av sorg och rädsla och skräck kom en psykolog och talade med oss, förklarade och gav oss sitt nummer. – Ring, om ni behöver mig. Jag blev lugn. Tack.

Jag fick sjukskriva mig. Jag stannade hemma och grät. Gick i skogen. Krattade löv. Och grät. Och grät. Och grät. Jag behövde inte ta mig samman och vara producerande eller svara medkännande kollegor duktigt i en kommunhuskafeteria. Tack.

Den lilla del av värdighet som mamma fick ha kvar när cancern skövlat. Att min pappa gick från dödens gap till att nu kunna ringa och skämta och prata om vad vi ska göra framöver.

Det här året har jag och mina närmaste varit riktiga jävla utsugare. Vi har kostat pengar. Belastat systemet. Mer än vanligt. Förutom att jag haft mina barn på starkt subventionerad förskola och skola, druckit rent vatten ur kranen och kört på skottade och sandade vägar så har mina föräldrar kostat enormt mycket pengar det här året.
Och jag vill säga tack för det. För det här är fasenimej tack vare er. Tack vara era politiska röster och er inbetalade skatt. Tack vare vården, kunskapen, de fantastiska människor som finns där, handgripligen, bland sorg, rädsla och vita landstingslakan. Er ansvarsfulla solidaritet har gett mig tryggheten. Jag har sett det hända. Ni har gjort det möjligt. Det finns. Ingen. Myt.

Och kring den dragna skatten – den där siffran du aldrig får omvandlat i mjölklitrar eller legoklossar eller annat som säkert är viktigt för dig – vill jag rita ett hjärta. Barnet i mig vill skriva TACK med spretiga bokstäver som andas innerlighet. För jag fick behålla min pappa. Och jag fick månader och varma samtal med min mamma. Tack vare dig. ❤

Annonser

4 thoughts on “Myten om trygghetsmyten/Det var du. Tack.

  1. Kände det samma när första barnen föddes. Både för förlossningen och tiden efter. Gratis boende och mat för mig och heltidstillsyn och vård för barnet. Underbar personal, som senare kom hem till oss förra gånger i veckan för att se till att vi hade det bra.

  2. Jag vet inte om jag lyckas svara här. Men gör ett försök. Du skriver mycket, en del begriper jag inte, andra saker begriper jag halv vägs. Men det här du skrivit förstår jag hela vägen. Otroligt bra skrivet. Hälsa till Farsan din från en som heter Lars. Han och jag är kusiner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s