Sköna lirare, en lycklig narr och den finaste presenten

”-Han ska föras till människobyn, nu med detsamma!
-Människobyn?! Då blir han ju….”

Jag kan rapa och bröla. Jag kan skratta högt och rått. Jag gillar snus och jargong. Och jag gillar att retas. Jag kan och jag gillar en jävla massa andra saker också, men just de här grejerna tänker jag ofta att jag – och många andra – kategoriserar på ett visst sätt.

Så många gånger har jag fått höra det – visserligen ibland kastat i ansiktet – men flinat som en jävla grinande lycklig narr som precis fått applåder från kungen. Jag har hållit benämningen så högt, som en present. Och av feghet har jag sökt mig till de likasinnade. Gått den kortaste vägen. Dit jag förstått att jag haft mitt hem.
Hos grabbarna.

Jag pratar om den där GRABBIGHETEN. För det är så den kallas. Det är så jag blivit benämnd. Det är så jag så ofta benämnt det själv. Den där otvungna känslan som jag söker. Den där otvugna känslan, som förvisso egentligen inte alls är otvungen, utan lika mycket ett draperi som vilket annat manér som helst. Bara att det är ett manér som jag känner mig hemma i. Som jag behärskar.

Premierad av några. Disgustad av andra.

However – sociala koder har ibland känts som en tajt plastpåse över huvudet. Och den här gränstöjningen som ”grabbigheten” innebär, har blivit mina livsviktiga lufthål. MEN – vi måste sluta könsbestämma mänskliga uttryck. Sociala mellanmänskliga bryggor och beteenden. För varje gång jag kallar det här för grabbigt, ger jag inte bara killar en jävla massa belönande gratispoäng, jag fortsätter varenda gång att cementera könsroller och normer. Och fortsätter gå kortaste vägen, med en massa förutfattade meningar.

I inget läkarlexikon jag läst (förvisso inte så många) tror jag det stått någonting om hur rapandet skulle vara en åkomma som hänger ihop med testosteron. Eller att människor med pung skulle ha första tjing på en oslipad, kärleksfullt retsam ton. Och i sanning så känner jag ju lika många brudar som beter sig som jag. Iallafall när vi lärt känna varann under skorpan av de sociala koderna. Jag gillar att bete mig bröligt. Och jag är i sanning en av grabbarna. Jag är i sanning också en av brudarna.

För det här är bara ett sätt att vara. En jargong. När jag vill och väljer. Mest är jag nog människa som gillar att utmana gränser. En produkt av uppväxt, plats, förväntningar, normer och statuskoder. Med vissa uttryckssätt och vissa verktyg.

Och det skulle ju inte ses som en present om vi bytte ut ordet till ”manlig”: ”Du är så manlig, Lina.” Då har jag gått för långt över gränsen. Men grabbig – det är lite mer ofarligt. Pojkigt, lekfullt, charmigt och busigt. Sådär ”sköna” som killar och män är. Och så vissa tjejer. Som liksom får komma in och Farsan Baloo ska lära dig allt han kan.

En present.
Jag vrålar och slår mig för bröstet.
Och kung Louie och resten av aporna applåderar.

PS 1 – Och vem väntar i människobyn, som ett rent sofistikerat väsen – den slutgiltiga tämjaren?
PS 2 – Och om inte Smurfan hade funnits, hade smurfarna då haft nån könstillhörighet?

Annonser

2 tankar om “Sköna lirare, en lycklig narr och den finaste presenten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s