Avgå, gladiatorpublik – pågå!

 

Det finns vissa saker som vi gillar att skandera. Avgå, AVGÅ och #avgå. Det gäller fotbollstränare, programledare och politiker. Avgå. Avgå för faan.

Twitterflödena och kommentarsfälten på Facebook förvandlas till slagfält. Livet blir till TV-serier, med goda och onda. Och vi blir huliganer – i olika läger. På tryggt och replängds avstånd står vi i grupp och kacklar. Avgå!

För tydligheten prisas. I en värld som allt annat är. Än tydlig och enkel. Livet är komplext och pågående. Och det finns inga enkla rätt och fel. Ändå recenserar vi så – och det hela blir lika banalt och märkligt som att diskutera FEL låt vann eller RÄTT låt vann. Backa bandet, pleeease.

Hear me right – jag gillar diskussioner. Och jag tycker att det är jättebra att vi diskuterar. Men jag tycker ofta att vi är så snabba på att uppfinna sidor, lag och gränser och har fullt upp med att kriga för enkla svar istället för att belysa från olika håll och lyssna in och fundera. Det tycks bara finnas två sidor – och det gäller att bestämma sig för vilken att ty sig till. Vi ger varandra heller ingen möjlighet att ändra ståndpunkt – att inte ta ”rätt” beslut från början eller att påskina ”det här har inget enkelt svar” anses – istället för ärligt – något märkligt bevis på svaghet. För svag ska ingen jävel vara! Vi letar svagheter hos varann hela tiden. Och den som är bäst retoriker vinner – istället för den som lyckas belysa världens komplexitet.

Nu senast handlade det om Yasri Khan som enligt fölkdrevet ”vägrade ta i hand”. Jag har inget emot att en journalist berättar om händelsen ur ett konsekvensneutralt perspektiv. Men jag tycker att halshuggningen gått väl snabbt. Det hela kunde istället föda en spännande diskussion. Jag tycker att analysen varit väl ensidig och att vi valt att inte se fler aspekter än kön. Dessutom väljer många att göra partipolitik av det hela – vilket istället kunnat bli en givande samhällsanalys och förhandlingar om normer, poltiker tillsammans i gemenskap. För vi är ju alla människor. Sitter i samma båt. Och bygger värderingsgrunderna tillsammans. Men hyenorna må skratta. Och smutsen kastas mot den som rullats i leran. För det är i strid och grävandet av gränser du ser dig vinna makt.

Och samtidigt känner jag mig som kvinna förminskad. I förhand begränsad och dömd utifrån mitt kön. Men vad är det som gör oss kränkta i att någon väljer att skippa beröring? Förutom själva särbehandlingen – är det inte också en fråga om var makten sitter? Vem har högst status – en svensk kvinnlig TV-reporter eller en muslim, enligt västerlandets normer? Här var det kanske inte solklart. Men om TV-teamet hade varit hemma hos någon annan med klart lägre status – en muslimsk kvinna i förorten utan större politiskt inflytande –  kanske vi förmedlat/tolkat situationen annorlunda? Eller gett oss längre tid att söka förstå?

Det finns en kulturell kontext som vi måste ta hänsyn till. Vi vill ha mångkultur – men bara om mångkulturen sker på våra premisser och utifrån vårt tolkningsföreträde. Helst ska det vara exotisk magdans, kryddad mat eller människor med utländskt utseende som anammat det västerländska. Och historier om schyssta svenskar som gett flyktingar jobb. (För de FÅR jobb. Av oss. De gör inte aktivt karriär, som det skulle benämnas om andra grupper av människor. Och än är det så ovanligt att vi ser flyktingar som likasinnade – att om de börjat arbeta, genererar det ibland reportage i lokalpress. Där talar vi underläge. Även om jag också självklart gillar tanken av att lyfta goda exempel, blir det ibland en markering och exotifiering av det.)
However – det är väl del av en annan diskussion. Och samtidigt – allt i världen är sammanflätat, högt och lågt. Det är just det som göt det så komplext.

Åter till Yasri Khan. Och kvinnorna. Det finns inga enkla svar – även om mitt feministiska jag gärna vill ansluta mig till skaran som ropar DET ÄR SJÄLVKLART – så tycker jag det här är en mångfacetterad fråga. Som vi måste fundera på. Och prata om. Vrida och vända på. Och så länge någon inte stiftar lagar som skiljer på man och kvinna – så länge någon inte vägrar att samarbeta med människor på grund av deras kön, så länge måste vi – tycker jag -också fundera på frågan ur ett perspektiv att vi äger våra egna kroppar. Vi vill bli likvärdigt bemötta. Och vi vill inte definieras av vårt kön. Samtidigt har alla rätt att bestämma över sin egen kropp. Så hade jag ju troligtvis resonerat om Yasri varit kvinna och gjort samma val av hälsningsmetod när Janne Josefsson kom och knackade på dörren.

Och – icke att förglömma – den sexualiserade synen som fått kritik. Vi har också kulturellt utvecklade regler och förhållningssätt som bygger på skillnader som vi gör mellan man/kvinna. Och en sexualiserad syn som styr mycket av våra förhållningssätt till varandra. Betänk situationen – jag och min man träffar ett annat föräldrapar från förskolan, dit vi är hembjudna på middag för första gången. Troligtvis ger jag värdparet var sin kram när vi ska gå (most likely. Eftersom jag är en påtvingande fysisk person). Olle kramar möjligtvis kvinnan – och ger ett fast handslag till mannen. Alternativt – om vi kommit varandra nära (läs druckit oss småfulla) – en kamratlig kram följt av de tre viktiga klapparna i ryggen, ni vet – ”I’M – NOT – GAY”. Det är så vi lär oss att det går till. En arbetskamrat berättade om att hennes sambo – man – besökt Kina i jobbsammanhang – och hur de män som välkomnade honom, tog honom i var sin hand och på det viset gick runt, hand i hand, och visade honom fabriken. Vi fnissade gott åt synen. Där är det naturligt. Men jag kan tänka mig att vissa västerländska män helst väljer att gå med händerna i byxfickorna istället. För att det känns bäst och tryggast ur vår kulturella kontext. Ur vår erfarenhet. För beröringen kan känns obekväm och i förlängningen barnslig eller sexuellt laddad. Är svenska män fulla eller på en fotbollsarena passar det sig däremot att kramas med andra män. Men kramarna ska vara av speciell längd. Och karaktär.

Handskakning är ingen förutsättning för mänskligt samarbete. Det är en framförhandlad och socialt kodad rörelse – hälsningsfras. Visst – att bryta mot normer kan bestraffas. Men istället för att vilja förstå eller lära oss mer, så vrålar vi AVGÅ. Och så kräver vi likt en gladiatorpublik offer. Helst med så snabb verkan som möjligt. Och den som uttalar sig utan klara besked om vad hen anser – rätt eller fel –  riskerar att åka med ner i grytan. Eller iallafall dräneras med kryptonit – för all jävla fucking framtid. Allt ska gå att förkortas och förstås i en rubrik, ett tidningsformatsvänligt citat, i en ruta med uttalanden eller i en kort tydlig replik i TV-nyheterna. Formen påverkar alltså reglerna för debatten, även i verkligheten, utanför dessa ramar, där den egentligen inte borde ha några såna begränsningar.

Och för er som gillar tydliga besked…jag säger alltså inte vad som är rätt eller fel. Inte heller i det här specifika fallet. För det vet jag inte. Jag har inte tänkt klart. Och kanske – förhoppningsvis – gör jag det aldrig. Jag efterlyser nog bara en mer nyanserad, inte så snabb och hetsig debatt med krav på offer och enkla svar. För de finns inte.

Det finns ofta bara ett sätt att göra rätt, men tusen sätt att göra fel. Jag vill bort från det. Det finns inga rätt. Det finns inga fel. Så länge vi inte gör varandra illa. Det finns bara olika sätt att förhålla sig till och förstå världen. Det mesta vi håller på med. Är ju ändå. Påhittat.

(Och till er som tycker annorlunda, har jag bara en sak att säga: AVGÅ!)

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s