Jag är sjuk. Ren(s)a mig.

Jag har väl skrivit om den här åkomman förut, kan jag tro. Det är ju så…jag inser mer och mer att jag har några ämnen, några historier, som går runt, runt. Som gamla favoritskivor. Jag förnyar mig inte särskilt ofta. Nu, när jag sällan skriver i bloggen, sviker också minnet. Så jag fasar lite för min egen upprepning. Ni vet – när någon märker att hjärnan hittat de där gamla traktorspåren och jag plötsligt upprepar samma meningar, samma övergångar, samma historia…utan att själv vara varse.

Minns en gång, i början när jag träffade Olle, och jag med illa dold självförtjusning nämnde att jag – en Helt. Vanlig. Tisdag (!!!) när mina kompisar varit på besök, spontant inlett en strippshow för dem, till musik. Och Olle ba: ”Ja, du verkar ganska stolt över det där. För du har berättat det typ fyra gånger.” Hahaha, shame shame…

Så härmed utfärdas alltså en varning till trogna bloggläsare – nu tar liksom nyheterna slut. Och antagligen kommer jag vara hopplöst omedveten om det, så snälla – säg ingenting. Himla lite med ögonen och låt det vara. Och visst finns det även en viss charm i repetitionen?

image

 

Det här, mina vänner, är ett exemplar av 2010 års Gula Sidorna – i pappersform. För Karlstadregionen (Nåja, det är vad den utger sig för. Vän av ordning vill påpeka att den även innefattar Munkfors…). However – den här tingesten hittar jag i mina gömmor. I april. År 2016. Det vill säga – i runda slängar, fem år efter att den slutat gälla.

Så hittar jag den här jävla katalogen. I en byrå. I mitt sovrum.

Jag tummar på den. Går en vända till papperskorgen. Vänder. Svettas lite. Lämnar den en stund. Bestämmer mig.

…för att låta den ligga på nattduksbordet ett tag. Ligga till sig. Låta beslutet marinera lite.

Ett par dagar går. Sen ser jag att den tittar på mig. Den har lierat sig med mitt dåliga samvete. Mitt friska jag känner mig som en knarkare. Skäms. Och vill inte bli påkommen. Men som en jävla Gollum på axeln, viskar den i mitt andra öra : ”Ppprrreeeccciooouus……”. Och ja – jag pratar alltså fortfarande. Om ett exemplar. Av 2010 års Gula sidorna. I pappersform.

Och det är just det. Jag förstår ju. Att det här är en skatt. Ni vet – en gammal kobra-telefon som du plötsligt hittar på din fasters vind, en bortglömd Arne Jacobsen-stol i uthuset på lantstället. Jag tänker mig att jag och Arvid och Elvira kommer att sitta hänförda och bläddra i den där katalogen en dag – när pappersutgåvor – av typ anything – är helt förbi, en sägen från förr. Vi ska titta i den tillsammans. Leta efter vingslag från en svunnen tid. Låta fingrarna hungrigt löpa sida upp och sida ner för att hitta historiska bevis – ”Här under bokstaven N står vi med – jag och pappa. Och det där är er morfars far och mor. Och det där är deras telefonnummer. För på den tiden fanns inga mobiler. Och man hade ETT nummer, som hela familjen delade. Och som satt fast i en telefon i en sladd i väggen. Jo, det är sant. Helt galet. Jättekonstigt va?” Och jag kommer berätta om Jocke Bergs kompis som jobbade för Eniro och skrev in titlar som ”Lellsöstra” och ”Också känd som Greger” bakom sina bekantas namn i katalogen. Allt det där ser jag framför mig. En söndag när barnen kommer hem på besök.

Det här är Facebook – långt innan den digitala revolutionen.

I närmare en vecka ligger den där på nattduksbordet. Och så plötsligt en kväll gör jag det bara. Jag bestämmer mig egentligen för att lägga in den i skåpet – bland gamla teckningar (guess how many….), foton och urklippta tidningsartiklar. Och lappar från min skolgång (JA. JAG ERKÄNNER. PETER NYMAN. CHRISTINA STJERNLÖF. ELLINOR BERG. – Jag har kvar lappar som ni skrev till mig på en lektion på barnkunskapen i årskurs 8. Uppgiften var att skriva peppande, snälla saker och lyfta varandras positiva egenskaper. JAG HAR DEM KVAR!) (Om ni skulle undra var de tog vägen. Eller om ni ibland funderar på vad ni egentligen skrev om mig. Det är bara att ringa.) Men så bara – som i trans – bär jag ut den i köket. Och dumpar den. I pappersinsamlingen under diskbänken. Hjärtat slår. Hög puls. Jag öppnar ett par gånger och tittar på den. Visar Olle. (Han verkar föga intresserad, men bekräftar artigt.) Och när barnen har gått och lagt sig. Knyter jag ihop påsen. Och går ut och slänger den i soptunnan. Det är skönt. Som en frigörande orgasm. Och en uppsträckande lavett. Fuck you 2010års exemplar av Gula sidorna! Du äger fan inte mig. Fuck you!

Jag andas in ren och frisk luft. Och känner mig levande.

(Jag utelämnar den osmickrande detaljen att det som till slut fick mig att ta beslutet var upptäckten av att de enda i min släkt som faktiskt fanns med under N, var min farmor och farfar. Och jag fotade av det. För att dämpa ångesten.)

Undrar vad jag skulle fått, om jag lagt ut den på Tradera? Nån som har 2016 års listpris?

 

Annonser

2 tankar om “Jag är sjuk. Ren(s)a mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s