Jag sökte aldrig svaren, jag sökte frågorna

Jag skriver för att jag måste. Ord är min väg över stormande hav, min roddbåt och mina årtag. Mina ord fryser vågorna till is, gör mig till en isprinsessa som kan dansa sig över till fastlandet. Jag skriver för att jag måste. Jag äger inget. Det enda jag äger är mina tankar, mina ord. Jag äger allt.

En ljummen sommarnatt, strax efter midsommar. I baksätet på en bil, någonstans utanför Arboga, vänder jag mig i desperation till mitt sista hopp. Jag knäpper mina händer och blundar – och ber ”Om du låter pappa leva, så lovar jag att döpa mig.”
Skräcken känns som två liter vatten i mina lungor. Har slingrat sig kring ben och armar. Våldtagit min själ. Vi är på väg till Uppsala. Dit pappa skickats med ambulanshelikopter. Vi sitter där i bilen och vet inte om han överlevt färden. Min älskade pappa. Som att, trots den ljusa sommarnatten, köra rakt in i mörkret. Köra. För att vi måste.

Den där sommaren blir allt som somrar inte ska bli. Inget av det man planerar när man tjafsar om semestermål eller ledighetsplanering. Men pappa får leva.

Jag vet att jag har många att tacka för att det blev så. Pappas sambo som ringde ambulansen så fort hon såg pappas tillstånd. SOS alarm, ambulanspersonal, helikopterförare, specialiserad sjukvård och riktiga beslut. Dig och dig och dig. För inbetalda skattemedel. Det finns så många att tacka. Och när pappa två veckor senare öppnar sina ögon och försöker fokusera oss med blicken, precis som en kattunge som nyss öppnat ögonen. När han försöker forma munnen till ord igen. När han spelar munspel i matsalen på sjukhusavdelningen och skojar om Stroke-kvartetten. Då förstår jag. Att jag naturligtvis är tvungen att stå för min del av kontraktet.

Jag kontaktar en präst och berättar om mitt ärende.
Först vill jag göra det i lönndom. Ett drop-in-dop på lunchen. En threesome mellan mig, Gud och prästen. Men efter att ha genomfört en obligatorisk utbildning, som föregår ett vuxendop och i vårt fall betyder några existensiella samtal mellan mig och min präst, växer mitt åtagande till en betydelsefull ritual som jag är stolt över och vill dela med mina närmsta.

Så den 27 november 2015 döper jag mig i Närhetens kyrka. Litet och intimt med tända stearinljus.

Och nej. Prästen bär inte runt mig bland åhörarna. Jag har ingen fadder. Jag spelar musik på en högtalarinkopplad iPhone, Arvid får agera kyrkklocka och Elvira tända dopljuset. Linnea häller upp dopvattnet och Ellinor läser en bibeltext. Och intill mig på första parkett sitter pappa. I rullstolen. Efteråt åker vi hem, äter soppa och dricker vin. Och jag får blommor och fina presenter. Allt känns vackert, tacksamt och festligt.

Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva om min tro. För en tro har jag alltid haft. Jag har bara gett den begränsat utrymme. Och varit rädd för kollektiva sanningar. Jag har också alltid varit medlem i svenska kyrkan, för att jag sedan länge har en stark tilltro till deras sociala engagemang och viktiga plats bland tomrum i skyddsnäten. Och som mötesplats för många i utsatta situationer. Jag har också alltid varit intresserad av existensiella frågor och filosofiska diskussioner. Men jag växte upp i ett hem där vi tog avstånd från kyrkan och samfund. Där jag fått förstå att religiösa människor varit något att akta sig för. Min plats som icke döpt och okonfirmerad har varit viktiga statement i min frihetskamp. Nu har jag förstått att det mest rebelliska val jag kunnat göra i dagens samhälle, var att döpa mig. Även om det inte fanns något som helt egenvärde i det.

Jag brukar skilja på tro och religion. Tror är för mig kärnan. Religionen är ett annat lager av ritualer, och ibland kollektiva överenskommelser. Jag har hittills inte haft mina hallelujahmoments på gudstjänster. Det kan vara viktiga ritualer kopplade till större livsförändringar, men min bästa kanal till känslan och kraften som kallas gud är i bilen med hög musik, med munnen full i snus på ett dansgolv – eller i utbytet av ett leende med en okänd medmänniska i kassakön. Eller för all del – när jag skriver.

Många gånger när jag diskuterar tro med ateister (ateismen är för mig i lika hög grad en religiös rörelse eller tillhörighet som exempelvis kristendom) har de en förbannat stark benägenhet att säga ”Bevisa att Gud finns, så kan jag tro på honom”. 1. I min värld kan vi inte köna en kraft. Han, honom osv är kopplat till ett fysiskt eller socialt konstruerat kön. En kraft som inte förekommer i en begränsad fysisk kropp – eller kanske enligt mig i alla våras kroppar – kan alltså inte könas. Gud är i detta fall en klassisk hen om ni så önskar. 2. Jag kan inte bevisa att Gud finns. För då finns inte Gud. Typ. Ni ger mig ett begränsat verktyg, ungefär som att ge mig endast en tumstock och säg – bygg ett hus med enbart den här. Det går inte. Vad vet en fisk om charken på Konsum (Även om det är där den hamnar)? Jag kan beskriva så mycket runt tron. men hur gärna jag vill är orden också begränsande när det kommer till Gud. Jag kan diskutera, orden hjälper till att finna tröst eller förklara min egen tolkning av utvalda tårtbitar, men vissa saker kan du inte förklara. Iallafall inte med ord. De kan hjälpa oss att komma nära vår inre känsla för Gud – det tror jag också om konst, kultur, sport – you name it. Jag tror ni alla känner igen känslan av salighet eller lyckorus, men att försöka beskriva Gud är som att ta bort idén om gud. Vi kan tala kring, men inte om, Gud. Där är orden begränsade.
Och när jag insett det. Och att jag inte är skyldig någon att förklara min tro, så känns allt så mycket bättre.

Gud har gett oss ord. De ger mig tröst. Tar mig över stormande vatten. Det är gott så.

Jag lutar mig mot det.

Jag sökte aldrig svaret. Jag sökte frågorna.

img_2399img_2397img_2394

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s